1 1/2 A4 sidor skrivna! :D 1 1/2 pages to go! Ja, det räcker faktiskt med 3 sidor! 3-5 har läraren sagt. Mitt mål är att nå minimum-antalet x) Om jag lyckas med detta innan fredag då ska jag fira med något extra haha x) Kanske... något chokladigt... eller kaffigt ;) Hmm, det var lääänge sedan jag gjorde en skriftlig hemtenta och det kanske märks :P

Fick precis ett mejl om en inbjudan till en utställning på Format i Malmö (5 mars-3 april). Utställningen låter riktigt intressant och det verkar aktuellt med det vi skriver om i essän (fototerapi)...

Bild av och från Aida Chehrehgoshas utställning

Bild och text hämtat här: Fotogalleriet [Format]

"Under Fotografi i fokus ställer vi ut Aida Chehrehgoshas Till mamma,pappa och mina två bröder som första gången visas i sin helhet. Vi visar även hennes videoverk med samma namn.

"Min pappa har varit stridspilot i Iran. Han är uppväxt på landet i de turkiska delarna. Hans mamma tog livet av sig när han var liten och hans styvmamma fortsatte uppfostran med slag och sparkar. Han tvingades till militärskolan i Tehran och utbildades där, långt ifrån sina föräldrar, under många år. Hela hans liv har bestått av hårdhet och frånvaro. Han ler väldigt sällan och tar sig själv på stort allvar.

Min mamma gifte sig med min pappa vid 15 års ålder och blev med barn när hon var 16. Hon var snabbt tvungen att anpassa sig till vuxenlivet. I efterhand kan man enkelt se att det inte skulle bli någon positiv relation. Pappa misshandlade min mamma i många år, både fysiskt och psykiskt, framför oss och bakom våra ryggar. Han var otrogen mot henne otaliga gånger. Hon tog ut det på sina barn.

Min uppväxt bestod av misshandel och ständig rädsla. Jag förstod inget förrän jag blev äldre och såg med egna ögon hur dåliga mina föräldrar var mot varandra. Min ilska har varit så stark att jag vid så många tillfällen velat se min pappa död. Ilskan var lika stor gentemot min mamma, mest när hon slog mig för sin egen frustrerade situation. Jag hatade dem så mycket. Men det var en mycket komplicerad ilska. Jag älskade dem också.

När jag fotograferade dem för första gången, ville jag fotografera hatet. I sex års tid har jag försökt bli vän med det. Nyligen tog jag det till en ny nivå. Jag ville utmana mig själv, mina känslor och vår relation med att iscensätta deras död, så som jag föreställde mig den när jag var yngre. Så som jag ville döda dem. Så som de förtjänade att dö. Samtidigt visualiserade jag min rädsla för att förlora dem.

Totalt motsatta känslor. Det eviga, starka hatet och det band som vi trots allt har till varandra. Jag återkommer ständigt till den ambivalensen. Jag känner skuld inför att jag tänker sådana tankar om mina egna föräldrar. Trots det, eller på grund av det, fortsätter jag att fotografera dem."