Yia Sou!

Vi har nu haft hand om en kisse i ett dygn. Yes, den här katten som vi åkte till Oskarshamn för att kolla om det var Morris, ja han är hos oss nu. Det var länge sedan vi hade en katt i huset. Ett och ett halvt år sedan :O. Vi är rätt säkra på att det är vår Morris. Det vore konstigt annars. Men vem vet, alla har vi en dubbelgångare. Det är ändå rätt svårt att avgöra när det är vita katter. De har liksom inget särskilt kännetecken i pälsen. Helt vita ju. Det finns ju såklart andra kännetecken men det hade underlättat att kunna se de på pälsens mönster. Och om det nu inte vore vår Morris så tror jag inte att det vore några problem att ha kvar honom. Om han skulle tillhöra någon på Gotland så borde de väl ha hittat honom efter två år? Annars kommer de väl i kontakt med katthemmet som kan meddela att vi har en katt som skulle kunna vara deras... Katten vill säkert komma ifrån katthemmet dessutom.

Den här kissen "Morris" verkar i alla fall trivas väldigt bra hos oss. Han har besökt de flesta vrårna i huset förutom de i källaren och på vinden, han vräker ut sig på mattorna, äter och dricker normalt, vill hela tiden gosa och kela, smeker sig mot våra ben och han har lekt med alla möjliga snören som vi har här. Han tycker bäst om att ligga i våra knän och bli klappad, och han slickar och "gnager" på våra fingrar. Alltså, han biter ju inte. De på katthemmet sade att han var kelen så vi kan egentligen inte utgå ifrån om han verkligen kände sig hemma direkt eller om det bara är i hans natur att vara sällskaplig. Och om jag ska vara ärlig så reagerar han inte riktigt till tilltalsnamnet Morris. Men nu har det nästan gått två år så han kan ju ha glömt det. Och även innan vår Morris försvann så var han något nonchalant. Han var såklart kelen och sällskapssjuk men han var så mycket katt en katt kan vara - självständig och högfärdig haha. Han var verkligen inte den som kom när man kallade på honom - om han inte själv kände för det. Det är bara lite konstigt att han är så pass sällskaplig nu, men vem hade inte varit det om man hade levt ett år på gatan och sedan finna någon som ger en mat, tak över huvudet och uppmärksamhet? Och Morris kunde vara en riktig kelgris trots att han var lite högfärdig emellanåt.

Katten "Morris" har träffat Lucky, vår hund, två gånger idag. Vi har de på olika våningar för att inte skapa krig så att säga. "Morris" måste vänja sig först tycker vi. Första mötet gick ändå rätt bra men de möttes inte riktigt för "Morris" försvann ganska snabbt under mors säng. Det kom ju ändå in en fullvuxen hund (6 år) in i rummet. Lucky är i princip alltid väldigt stirrig av sig. Inte aggressiv och så, men stirrig och inte alltid lätt att tygla. Eller, han är väldigt glad av sig och vill hoppa mycket och nosa överallt. "Morris" fräste mot honom vid båda mötena, men Lucky blev lika rädd var gång. Fegis. Men jag tror nog "Morris" har övertaget på sätt och vis. Vår Morris hade det när han var här, och denna katten verkar också ha det. Men om "Morris" skulle springa så hade ju Lucky rusat efter honom, och hundar har ju jaktinstinkt. Dessutom är Lucky delvis och främst en border collie så han är ju en jakthund. Men vi håller oss till korta möten inomhus då och då. De borde ju vänja sig någon gång. Om "Morris" inte hade sprungit iväg vid båda mötena och om detta verkligen är vår Morris, så hade de kanske redan upptäckt att de redan känner varandra...

Om ni reagerar på att ni bara ser ett öra, så lurar inte era ögon er. Under året då katten "Morris" var hemlös fick han cancer i örat. Vita katter är extra känsliga för solljus och katten hade ju inte möjlighet att vara inomhus. Vår Morris har ju klarat 11 somrar utan bekymmer och veterinären och de på katthemmet sade att äldre katter som har fått cancer har haft och har bättre förutsättningar när det gäller solljus. Hursomhelst så var cancern elakartad så veterinären behövde operera bort hela örat. När hon gjorde det var det än så länge bara öronsnibben som var drabbad. Katten "Morris" verkar inte ha påverkats särskilt av att bara ha ett öra, eller alltså han beter ju sig som vilken katt som helst. Och det är lätt att se honom som vilken katt som helst trots saknaden av ett öra, och han är ju så lik Morris så man kan inte mer än gosa med honom. När "Morris" och Lucky kan vara i samma rum igen utan bekymmer så kommer jag kunna slappna av.

Återigen några bilder :)

Denna bilden är mycket gammal, säkert tio år. Men vi har en väldigt envis och nyfiken katt, suck.



Också en äldre bild, men härlig en.

Den vänstra bilden är gammal. Men "båda" katterna kör liknande stil.

Dessa två är ifrån idag (lördag).

  


Byebye!